Sinnlig teknik med flow

IMG_2567

Den unika pedagogiska lärmiljön Sinneslabbet har vuxit fram och utvecklats i en process tillsammans med  barn, kollegor, föräldrar och chefer på Överby förskola där jag jobbar som ateljerista. Sinneslabbet förenar teknik, sinnlighet och estetik och stimulerar till ett lustfyllt lärande. Ett rhizomatiskt förhållningssätt med den postkonstruktionistiska pedagogiska teorin är ryggraden i Sinneslabbet.

Nu är det snart två år sedan Sinneslabbet på Överby förskola invigdes. Som projektledare för Sinneslabbet har det fört mig på vägar som jag knappt kunde ana.

Konsulten Mariana Back – Tekniska Muséet – som vi anlitade tog mig till Sydkorea där jag föreläste om Sinneslabbet på en Lärarhögskola, besökte förskolor och skolor och dessutom var domare i en internationell 4DFrame-tävling. Det ledde till att vi på förskolan haft över 150 förskolechefer, lärare och forskare på besök från Sydkorea. På Redutten, där jag har min ateljé, har vi ordnat konst- och konstruktionsworkshop för elever från Sydkorea och Vaxholm.

Jag har också haft förmånen att ta emot studiebesök från förskolor över hela Sverige men också från Palestina, Bangkok och England. Där har varit utvecklingsledare, förskollärare, förskolechefer, pedagogistor, museipedagoger från Science Centers,  föreläsare, IT-utvecklare och app-företag som visat intresse. Intressanta människor med olika perspektiv på livet och på förskolan.

Genom Instagram-kontot @overbyforskolasinneslab har vi nått ut till intresserade över hela jordklotet. Vi får också daglig inspiration från dem, 2119 följare i dagsläget.

Den här utvecklingen och framgångssagan har berikat mitt liv, tagit mig till utmaningar och möten med människor. Ja, den har även lett till utveckling på det personliga planet – studerar estetiska lärprocesser på Musikpedagogiska institutet, upptäcker mitt teknikfreak, skulpterar i 4DFrame, skapar robotor, undersöker ljud, föreläser och anordnar workshops.

Min egen inre röst har fått en tydligare stämma och jag går dit den leder mig utan säkerhetsnät. Vilket fantastiskt flow!

Vill du veta mer om Sinneslabbet? I slutet av oktober föreläser jag på konferensen Så funkar det i Upplands Väsby: Sinneslabbet – recept på lustfyllt lärande.

 

 

 

 

 

 

 

Materialspår

Skapande skola i Vaxholm – 177 elever från förskoleklasserna i Vaxholm har nyfiket trätt in i skapandets magiska värld. Nio konstnärer har engagerat tagit emot dem och utmanat dem i olika material.

IMG_0387 2

Lera     Måleri    Ljus och reflektioner      Avtryck       Måla stort       Marmorering      Skogens arkitektur     Fantasidjur i papier-maché    Skräpdockor och skuggspel    Linjen

17 gånger har vi träffats på Redutten. Människomöten och materialmöten. Uttryck och upptäckter. Skapelser blivit till som aldrig tidigare sett dagens ljus. Ett jag har blivit speglat i ett material. Ett avtryck har gjorts. Ett spår av att vara människa.

Helena Örnfeldt och jag har varit projektledare.

På Youtube finns nu en bildfilm om skapandeprocesserna och resultatet av vårt arbete. Skapande skola i Vaxholm 2017. Den handlar om att synliggöra spår som annars är osynliga.

 

Teknikens värld

IMG_6790.jpgIngen trodde, knappt jag heller, att jag hade ett teknikhörn i mitt inre. Men om jag tänker efter så var jag som mycket ung människa intresserad av att bygga och konstruera. I skolan drogs jag till geometri och matematik. Passaren var min följeslagare tills jag träffade en ingenjör.  Då blev det mest sömnad och matlagning. Ingenjören försvann ur mitt liv och konsten blev den frizon som förde mig bortom manliga och kvinnliga normer. Nu äntligen har ingenjören återupprättats i mitt inre.

I somras löpte jag linan ut, gick på teknikkurs och byggde en självrullande dam och dansande tofflor. Det är blandningen som är intressant – konst OCH teknik. I korselden mellan tekniken och konsten uppstår nya rymder. Precis som mellan passarens fötter. Han och hon blir hen helt ny värld.

IMG_5071.jpg

Korearesan

DSCN0200.jpg

Omtumlad, centrifugerad och hemkommen. Delar av min hjärna har bytt plats. Ny utsiktsplats med nya perspektiv. Det gamla operativsystemet är inte i bruk och det nya är inte färdiginstallerat.

Ja så kan det bli när man åker över halva jordklotet – till Sydkorea. Orden av alla upplevelser har inte riktigt infunnit sig. Det mesta är i bilder och spretiga tankar med begynnande förklaringsmodeller.

I väntan på orden och mig själv så kommer här lite bilder från resan

Korearesan

Det magiska rummet – en början

Aningar

Innesluten i en bubbla sitter jag där med mina alldeles egna tankar, i min värld. Där är jag ensam men ändå inte. Hit når infallen. Var de kommer ifrån vet jag inte. Det gäller att lyssna och ta tag i dem som jag känner en dragning till. Infallen kan vara små viskningar som sveper genom hjärnan. Vaga aningar eller kanske sköra bubblor som lätt kan brista… Ofta ovidkommande. De gör inte mycket väsen av sig. Det är jag som behöver sätta fokus på dem. Jag som behöver förstärka, undersöka, få syn på, gå vidare, ta på allvar, börja förkroppsliga en svag aning till materia.

Ateljéns väggar är min andra hud. Innanför samsas det viktiga och det oväsentliga. Här andas jag min livsluft utan kompromisser med omvärlden. Här bultar mitt hjärta av glädje och smärta. Här möter jag mig själv. Naken i själen utan några förskönande omskrivningar.

Här kan jag sitta och glo i fåtöljen utan att prestera annat än gloendet. Tankarna är fria. De får gå och komma som de vill. Som glada hundar som skuttar omkring och leker med varandra. Jag tittar på. Emellanåt hörs stråk från en sorgsen cello. Och jag lyssnar. Finns i allt. Närvarande. I ett rum utan tid.

Var är mitt magiska rum?

Det känns lite högtidligt, snudd på religiöst det där med magiska rum. Eller kanske utslitet och stereotypt rent utav. Att det tappat sin mening. Om jag nu har verk på en utställning som har som tema Magiska Rum behöver jag kanske ställa frågan på nytt: Vilket är mitt magiska rum? Vad betyder det för mig? Hur har jag hamnat här?

Kollar på min egen broschyr där jag skrivit något om att jag söker en magisk motpol till det naturvetenskapliga i det som kan förklaras. 

Jag tittar på mitt verk. Finns här ett svar? Flicka inuti glasbubblan varför sitter du där? Gräset är alltid mer orange på andra sidan, räcker inte.

Får allt vänta en dag eller två tills orden hinner ifatt bilden. Jag sätter mig nu på väntning, kan passa nu när jag har semester eller hur? Får se om jag får nåt svar!Gräset är alltid mer orange på andra sidan

Materialiserad tanke i orange

Om sju dagar, 168 timmar, 10080 minuter ligger du där kära tanke, materialiserad i ny form. Först var du ett stort ludd i min hjärna. Nu är du i delar, till synes rätt disparata men med ett tydligt mål i sikte.

Gillar det där när hjärnans odds och ends plötsligt scannar av embryon till konstidéer och börjar fokusera på en av dem. Det är likt magi, eller mindre magiskt som när sockervadden växer sig större runt pinnen.

Den här tanken började i en mängd stora lyktglober i glas som gjort sitt runt Vaxholms kastell. Globerna, fick efter ett telefonsamtal ett nytt hem, under mitt bord i ateljén. Tanken om hur  pinnarna kom in i globen och hur de dessutom blev färgade i mitt huvud i kräver en rekonstruktion eller snarare efterkonstruktion kryddad med fantasi.

I en hög i ateljén ligger ett gäng utvalda pinnar. De får komma in i min ateljé efter att jag blivit förälskad i dem. Jag går i skogen eller vid stranden och plötsligt ser jag den – Pinnen. Rätt böjning, struktur och längd. Ja, då får den följa med. Ibland är det ett bekymmer när jag hittar för många. Speciellt önskar jag inte möta någon. Men det gör jag. Här på ön finns många målmedvetna joggare. De får något stört i blicken när jag kommer längs vägen med pinnar som sticker ut överallt från min kropp. Jag försöker gå fort för att minska antalet joggingmötare med risk för att tappa någon kär pinne. Ja pinnarna är nästan som tankarna. Det gäller att hålla i dem så man inte tappar bort dem. De har ett uppdrag i min tankevärld.

Det här är samlarstadiet. Pinnar samlas i små och stora flockar i ateljén. De får helt enkelt ligga och vänta på att hjärnan en vacker dag får en ingivelse. NU är det dags, säger hjärnan. Då är det bara för handen att lyda och ta den pinnen som hjärnan vill. Här finns ingen tvekan. Tvärsäkert tar handen pinnen och granskar den, nästan som den ger sitt medgivande till hjärnan. Jo det är rätt pinne. Jag lägger pinnen i högen HÖGEN. För i det här fallet hade hjärnan fått för sig att vissa pinnar skulle ligga inuti glasgloben. Det ställdes vissa krav att få vara med där. Faktiskt har det hänt att handen ibland hållit fram en pinne och att den granskats och fått återgå till samlarflocken igen. Den har inte hållit måttet.

Inte ens de utvalda pinnarna dög som de var. Ni kan ju tänka er själva. Ett gäng naturfärgade pinnar i en glasglob. Hur kul är det på en skala. Ingen skulle bry sig. Och själv blev jag bara sömning när jag tittade på dem.

Färg, sa hjärnan, i sprayform. Stegade ner till färgaffärn och där fanns all sköns olika färger i sprayform. Ett eldorado för stans grafittimålare. Mitt bland dem stod en färg som formligen skrek till mig. Ta mig! Ingen kunde undgå den; fluoriserande orange. Jag greppade burken och jag kände hur lyckan spred sig i kroppen. Gräset skulle naturligtvis ha en motspelare. Pinnen skulle komma ut igen men tala till gräset på ett nytt sätt. En ny värld skulle öppna sig för allt det gröna. Gräset skulle kunna börja se sig själv. Inga sju nyanser av grönt vart än ögat såg. Här skulle gräset äntligen kunna stanna upp och bli medvetet om att Gräset alltid är mer orange på andra sidan. Och vad som händer då står skrivet i stjärnorna.

Välkomna till Rånäs Slott 4 juli! Vernissagen börjar kl 12. Utställningen håller på hela sommaren. Johan och jag är där 4 juli och 23 juli. Välkomna!

PS. Mitt verk heter Gräset är alltid mer orange på andra sidan. DS

IMG_3473 IMG_3476 IMG_3188 DSCN1446